Jan. 3, 2010
Jag måste bara få ur mig vissa saker, det är ju ändå min blogg och jag skriver vad jag vill.
Jag tvingar heller inte någon att läsa.
Det gjorde så ont att höra, men det var nog ändå det jag behövde höra.
För nu har jag fått det bekräftat, nu vet jag.. nu är det bara att acceptera & gå vidare.
Det låter så jävla mycket lättare än vad det är, men det går bara man vill. Och jag vill.
Och jag ska må bättre än aldrig förr :) jag har ju mina vänner, som får mig att må bäst. Ni är bäst!
Saknad
En saknad av alla nätter jag somnat brevid dig, en saknad av alla morgonar jag vaknat brevid dig. Och alla nätter vi låg klarvakna brevid varandra. En saknad av alla skratt, en saknad av de saker som bara vi delade, en saknad av det som ingen annan visste om. En saknad av alla gånger jag legat i din famn, en saknad av alla fina ord du sa till mig. Jag saknar dendär blicken vi alltid gav varandra, du vet den, som vi alltid skrattade åt. Och när vi skrek på varandra. Jag saknar alla dagar och alla nätter vi låg och kollade på film. The office, samma avsnitt varje gång. 0308, om jag inte minns helt fel. Bara för att vi ville se Tony. Haha. Jag saknar den natten vi skulle ut och ta en promenad, och jag blev dyngblöt om fötterna. När vi skrev våra namn i den första snön. Eller den gången när vi blev sugna på glass, tio minuter i tolv, vi sprang bort till Statoil, när klockan var 12 kom vi fram, och dom hade stängt. Vi fick ingen glass och gick hem igen. Jag saknar den gången vi blev rastlösa och gick ut och tog en promenad, då när någon kom på oss. Eller den natten vi åt cheeseburgare. Den gången vi skulle gå en bit som egentligen tar ca fem minuter, men för oss tog den ca en halvtimme för vi stannade hela tiden. Alla kvällar i soffan, med daimglass, naturgodis och sura röda flaskor. Jag saknar när vi saknade varandra. När vi skolkade tillsammans. Det äckliga kaffet. Pss. Det är det som är problemet. Tyvärr. Jag minns hur du avskydde katterna. Hur vi pratade med varandra 24/7. Jag minns hur vi lurade andra, jag ler lite för mig själv när jag tänker på det. När jag tänker på hur bra vi fick varandra att må, i hemlighet. Utan att någon annan visste om det. Jag får se tillbaka på detta och minnas det som något bra. För du är bra. Och det vet du att jag tycker. Jag vill ha alla nätter, alla dagar, alla ord, och allting tillbaka. Men det kommer aldrig hända, så som sagt:
Det är bara att acceptera... & gå vidare.
Jag tvingar heller inte någon att läsa.
Det gjorde så ont att höra, men det var nog ändå det jag behövde höra.
För nu har jag fått det bekräftat, nu vet jag.. nu är det bara att acceptera & gå vidare.
Det låter så jävla mycket lättare än vad det är, men det går bara man vill. Och jag vill.
Och jag ska må bättre än aldrig förr :) jag har ju mina vänner, som får mig att må bäst. Ni är bäst!
Saknad
En saknad av alla nätter jag somnat brevid dig, en saknad av alla morgonar jag vaknat brevid dig. Och alla nätter vi låg klarvakna brevid varandra. En saknad av alla skratt, en saknad av de saker som bara vi delade, en saknad av det som ingen annan visste om. En saknad av alla gånger jag legat i din famn, en saknad av alla fina ord du sa till mig. Jag saknar dendär blicken vi alltid gav varandra, du vet den, som vi alltid skrattade åt. Och när vi skrek på varandra. Jag saknar alla dagar och alla nätter vi låg och kollade på film. The office, samma avsnitt varje gång. 0308, om jag inte minns helt fel. Bara för att vi ville se Tony. Haha. Jag saknar den natten vi skulle ut och ta en promenad, och jag blev dyngblöt om fötterna. När vi skrev våra namn i den första snön. Eller den gången när vi blev sugna på glass, tio minuter i tolv, vi sprang bort till Statoil, när klockan var 12 kom vi fram, och dom hade stängt. Vi fick ingen glass och gick hem igen. Jag saknar den gången vi blev rastlösa och gick ut och tog en promenad, då när någon kom på oss. Eller den natten vi åt cheeseburgare. Den gången vi skulle gå en bit som egentligen tar ca fem minuter, men för oss tog den ca en halvtimme för vi stannade hela tiden. Alla kvällar i soffan, med daimglass, naturgodis och sura röda flaskor. Jag saknar när vi saknade varandra. När vi skolkade tillsammans. Det äckliga kaffet. Pss. Det är det som är problemet. Tyvärr. Jag minns hur du avskydde katterna. Hur vi pratade med varandra 24/7. Jag minns hur vi lurade andra, jag ler lite för mig själv när jag tänker på det. När jag tänker på hur bra vi fick varandra att må, i hemlighet. Utan att någon annan visste om det. Jag får se tillbaka på detta och minnas det som något bra. För du är bra. Och det vet du att jag tycker. Jag vill ha alla nätter, alla dagar, alla ord, och allting tillbaka. Men det kommer aldrig hända, så som sagt:
Det är bara att acceptera... & gå vidare.
Kommentarer
Trackback
